De tre vanligaste misstagen då man gör film

Uppdaterad: mar 14




EN DEL AV MITT ARBETE med att lära människor att kommunicera med film består av att titta på kursdeltagares filmer och komma med återkoppling så de kan utveckla sitt filmskapande. Efter att ha sett igenom massor av filmer så börjar ett mönster skönjas; några mindre bra berättargrepp som ständigt återkommer i filmer som görs av nybörjare. Ovanor som gör det svårt för filmskaparen att ta fram de där filmerna som kan ersätta en professionell produktion (för det är ju dit jag vill att mina kursdeltagare ska komma; att kunna skapa egna filmer som håller så pass hög kvalitet att din publik är övertygad om att de är framtagna av en videoproducent).

Jag tror att många av er därute som gör egna filmer kommer att känna igen sig i det jag nu tar upp och tänka: “men det där gör ju jag också, och jag tycker att det ser bra ut !” Men, om ingen professionell filmskapare gör de här tre misstagen som jag nu ska berätta om, varför skulle du? På samma sätt som om jag varit en pianolärare och påpekat för min elev att denne inte kan använda enbart tummarna vid framförandet av en Rachmaninoff-sonat, är jag trygg i vetskapen att dessa ovanor är hinder för fortsatt utveckling inom området. Förbered dig på att det jag nu kommer att gå igenom kan vara lite besvärligt att höra, eftersom all personlig utveckling, även inom filmskapande, har en kostnad i form av att man tvingas lämna det gamla beteendet och lära sig något nytt.

MISSTAG ETT – ÖVERTONINGAR

Du kommer aldrig att se få en professionell videoproduktion, en film, tv-program, reklamfilm, eller informationsfilm där man som ett återkommande grepp gör övertoningar mellan bilderna. Detta grepp används i princip inte i av de som gör film som sitt yrke, och det i sig är nog stor anledning att du heller inte ska använda dig av det (om du nu inte ser framför dig vad en övertoning är så ska du få exempel på det längre ner i texten).

Varför är det då så vanligt att man som nybörjare inte kan hålla fingrarna borta från mix-knappen då man ska sätta ihop sina filmer? Ett svar som jag ofta får är att man tycker att klippet mellan bilderna ser “hårt” ut, att det känns “klippt” och att man därför vill få övergången till nästa bild att bli mjukare. Men, själva grundtanken med filmklippning är att då ett klipp mellan två bilder sker, ska hjärnan ställas inför något helt nytt, och att vi på en tiondels sekund därför behöver orientera oss efter det nya som presenterats. Då vi läser av verkligheten med våra ögon så rör de sig ryckvis mellan olika punkter i tillvaron och låter dessa vara i fokus: du ser kastrullen på spisen, och sen flyttar du blicken till potatisarna på diskbänken. Förflyttningen av ditt fokus sker här inte genom att du långsamt panorerar över spisen och bort till köksbänken, utan genom att din blick blixtsnabbt förflyttar sig i till nästa område i ditt perceptionsfält.

Ta en dialogscen i en film tex: vi klipper mellan två personer som pratar med varandra: först ser du person A som säger något, och sen person B som svarar. Bilderna ser helt annorlunda ut eftersom vi ser två olika personer i dem. I de filmer där man velat lägga en övertoning mellan bilderna för att få klippet mjukare, har det nästan alltid varit så att bilderna varit för lika varandra, de har visat samma typ av motiv eller varit i samma bildstorlek. Men räddningen om man ska klippa två bilder mot varandra är inte att tona mellan dem, utan lösningen är att istället välja två andra bilder att klippa mot varandra: bilder som skiljer sig åt i storlek, motiv, färg, allt för att ögat ska tycka att det ställs inför något helt nytt, på samma sätt som då du letar potatisen på diskbänken.

Så nästa gång du tycker att ett klipp känns hårt; testa att klipp mot en annan bild som skiljer sig mer från den du har. Det kan förstås också vara annat som gör att klippet känns hårt, som att ljudet klipps samtidigt som bilden eller att den ena bilden är statisk och den andra rör sig, att något av klippen är lite för långt osv. Pröva dig fram, men tro inte att övertoning mellan bilderna någonsin kan bli rätt lösning!

MISSTAG 2 – PANORERINGAR

På samma sätt som med övertoningar ser man väldig sällan panoreringar (då kameran sveper från vänster till höger eller tvärtom över en miljö) i professionella produktioner. Enda gången då det egentligen används är om man tex följer en bil längs en väg.

Om du ska samla in videoklipp från en händelse, ett evenemang eller liknande och sprayar av miljön genom panoreringar kommer du få svårt att klippa ihop något vettigt från detta. Du kommer antingen att behöva klippa mitt i panoreringen, för att den pågår längre än vad du vill att bilden ska vara, eller så kommer du att behöva vänta till den stannat, och då får en längre bild än du vill, vilket sänker berättartempot i filmen och får det att krypa i byxorna på den som ser den.

Så glöm bort panoreringar (utom i de fall då du följer något eller någon som rör sig) och satsa istället på att samla in fasta bilder, så kommer du att få ett material som är mycket lättare att klippa ihop. Men tänk på att variera bildutsnitten så du inte begår nybörjarmisstag tre som är:

MISSTAG 3 – FÖR FÅ NÄRBILDER

Det finns flera anledningar att alltid samla in videoklipp i flera olika utsnitt (bildstorlekar) då du gör dina filmer: dels för att du ibland behöver vara närmare någonting så att man ser det tydligare, och att du ibland behöver stå en bit ifrån det du filmar för att se helheten. Du behöver också flera olika bildutsnitt för att bilderna ska fungera att klippa mellan, och det är svårt att skapa en intressant filmberättelse om den enbart består av vida, stora bilder.

Ett av de vanligaste nybörjarmisstagen är att att man glömmer bort att filma de tätare bilderna då man samlar in sitt material.

Låt säga att man tex ska filma någon som kliver in i en bil, för att kunna göra en sådan sekvens intressant behöver man även tätare bilder; handen som öppnar dörrhandtagen, en ansiktsbild då personen sätter sig tillrätta och justerar in backspegeln, handen som lägger i första växeln. För att få tillräckligt med täta bilder nästa gång du ska göra en film, tänk så här: minst hälften av bilderna du samlar in ska vara täta bilder, alltså bilder som inte är större än att man ser nedanför midjan om det är en person du filmar (är det något annat än en person, tex ett julbord, så tänk att sillen och grönkålen kan få vara med på samma bild för att det ska betraktas som en tät bild, men inte hela julbordet).

Sandra Nilsson på turistbyrån i Munkfors har varit storsint nog att låta mig använda en av hennes filmer som exempel på hur det inte ska se ut (Sandra går för övrigt mitt mentorprogram, och det ska bli intressant hur hennes filmer ser ut längre fram). Titta på den här filmen från en motorträff.



Visst hade det varit intressant att se fler täta bilder än de på hjulet och buffébordet, t ex den lilla killens ansikte som kör lådbil vid 0.40 ? De mixningar som görs här hade helt kunnat undvikas om man samlat in fler tätare bilder, och den sista lååånga panoreringen över bilarna hade kunnat ersättas med några tätare bilder på samma bilar.

Känner du igen dig att dessa tre berättargrepp är något du ofta gör i dina filmer? I så fall tycker jag att du redan i din nästa filma ska bestämma dig för att undvika dem – jag lovar dig, att bara därigenom kommer dina filmer att bli mycket bättre!

12 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla